Historik

Läkarsekreteraryrket och LSF

Detta är historia om LSF och mycket har ändrats under årens gång. Är det något du undrar över kan du mejla kansli@lsf.se .

LÄKARSEKRETERARYRKET

Läkarsekreteraryrket har funnits ända sedan 1920-talet. Läkarna började då anställa sekreterare som hjälp vid journalskrivning, korrespondens och bokföring. Dessa sekreterare var från början privatanställda, men så småningom kom läkarsekreterarna att ingå i sjukhusets personalkategorier.

Personerna som anställdes hade vanlig kontorsutbildning och läkarna fick vidareutbilda dem för de nya arbetsuppgifterna. Efterhand som antalet sekreterare ökade fick de nytillkomna lära av dem som redan kunde arbetet. I längden blev detta betungande. Diskussionen om specialutbildning började och det var i huvudsak för att kunna få till stånd en sådan som Läkarsekreterarnas förening bildades.

LSF DÅ OCH NU

Föreningen bildades i Stockholm den 9 december 1951 av 17 läkarsekreterare från olika delar av landet som en riksomfattande lokalavdelning till SKTF, alltså en fackförening för landstings- och kommunalanställda läkarsekretare. Man var 110 medlemmar och till ordförande valdes Inez Stenlund från Västerås.

Bakgrunden var att dåtida kollegor under en följd av år inte fått det stöd de väntat sig av sin fackförening, vare sig i utbildnings- eller lönehänseende, och man begärde därför utträde ur denna.

Läkarsekreterarföreningen biträdde SKTF:s ombud vid förhandlingarna med landstingets centrala lönenämnd och framlade sina yrkanden beträffande löne- och anställningsförhållanden.

1951 fanns bara några få sekreterare på varje lasarett, en till två på länslasarett, några fler på centrallasarett och kanske fem till tio på de stora sjukhusen i Lund, Stockholm, Uppsala och Malmö.

Önskemål uppkom att få kontakt och samarbete med kollegor på andra sjukhus då förhoppningen var att man genom att slå sig samman skulle kunna nå större framgång i frågor om löne- och anställningsförhållanden och i kravet på specialutbildning.

Denna kontaktönskan utvecklades dels till att förlägga årsmöten till olika platser i landet för att göra det möjligt för medlemmar att någon gång delta i föreningsmöten, dels för att utveckla LSF-ombudsnätet.

Vid årsmötet 1954 antogs stadgarna där det slogs fast att ”LSF är en riksomfattande lokalavdelning av SKTF för sekreterare anställda vid journalarkiv och läkarexpeditioner vid kommunala sjukvårdsinrättningar i såväl sluten som öppen vård”.

I mitten av 1960-talet bildades SKTF lokalavdelningar för landstingsanställda tjänstemän och LSF:s funktion som facklig lokalavdelning upphörde. LSF blev en ”yrkessammanslutning för sekreterare anställda vid journalarkiv och läkarexpedtitioner i såväl öppen som sluten vård” enligt stadgarna antagna 1967.

Nu kunde alla läkarsekreterare, även statligt och privat anställda, ansluta sig till yrkesföreningen.

LSF är numera en ideell yrkesförening, organisatoriskt helt fristående från SKTF (nuvarande Vision), däremot med ett nära samarbete i frågor som berör yrket.

ORDFÖRANDE I LSF

1954-1961 Alma Strandbäck från Värnamo
1961- Britt Ljunggren från Lund
Vid detta tillfälle valdes Alma Strandbäck från Värnamo till ordförande, ett uppdrag som hon hade i 7 år. Hon var under åren 1960-1964 dessutom ledamot av SKTF:s förbundsstyrelse, där LSF även hade en suppleant i förbundsrådet samma period.

Vid 10-årsjubiléet i Lund 1961 tog Britt Ljunggren från Lund vid som ordförande efter att ha varit sekreterare i fyra år.

MEDLEMSTAL

1961 Var det cirka 700 medlemmar som successivt ökade fram till 1992 då medlemssiffran uppgick till cirka 4.200 medlemmar.

FÖRENINGSMÄRKET

Förebilden till vårt förbundsemblem är ormen och staven, vilka var Asklepios attribut, läkekonstens gud i den grekiska mytologin. Staven byttes ut till gåspenna, skrivarens attribut.

Vid 10 årsjubileet instiftades föreningsmärket, som var dels ett medlemsmärke, dels ett kompetensbevis på genomgången utbildning och/eller viss praktik. Detta senare krav har sedan borttagits och emblemet är nu ett förbundsmärke, som får bäras av den som årligen betalar hel årsavgift till LSF.

FÖRBUNDSSTYRELSENS ARBETE

Det dominerande arbetet för förbundsstyrelsen under åren 1964-1968 var att planlägga och genomföra den 5:e internationella kongressen för medicinsk dokumentation i Stockholm 1968. Sedan 1952 hade Sverige genom enskilda medlemmar deltagit i det internationella samarbetet och 1960 invaldes Sverige som femte medlemsnation och som första icke engelskspråkiga nation.

Vid kongressen 1968 bildades IFHRO (Internation Federation of Health Records Organizations). Denna kongress gav LSF ett överskott vars kapital utgör stipendiefonden och LSF-ombudsfonden. Ränteinkomsterna från dessa fonder utdelas årligen som stipendier respektive resebidrag till årsmöten för LSF-ombud.

1982 beslutades vid årsmötet att LSF skulle utträda ur federationen dels p g a att medlemskapet inte givit yrkesföreningen och dess medlemmar tillräcklig information och samarbete för att motivera fortsatt medlemskap och dels för att LSF:s styrelse då inte ansåg sig ha ekonomisk möjlighet att under överskådlig tid kunna deltaga i eller arrangera världskongresser.

Det beslutades istället, efter initiativ från dåvarande ordföranden Ingegerd Boström, att LSF skulle inleda samarbete med läkarsekreterarföreningarna i de nordiska länderna. Nordiska möten har arrangerats i Danmark, Norge och i Sverige. 1985 arrangerades i Stockholm en europeisk cancerkonferens (ECCO 3) där en nordisk satellitkonferens för sekreterare ingick. Vid årsmötet i Boden 1983 beslöts ändra föreningens namn. Det nya namnet skulle vara Sveriges Läkarsekreterarförbund. Namnändringen tillkom dels p g a utökat nordiskt samarbete, dels p g a det utökade antalet läns- och lokalavdelningar.

Nya medlemmar har strömmat till, men tyvärr har lika många gått ur förbundet.
Medlemsrekryteringen har därför upptagit en stor del av förbundsstyrelsens arbete, dels genom att satsa på LSF-ombudsverksamhet med träffar för LSF-ombuden på olika håll i landet, dels genom att bilda en egen rikssektion för läkarsekreterare inom företagshälsovård och en rikssektion för lärare som undervisar vid vårddokumentationsutbildningar. Dessa sektioner bildades 1984 i Stockholm.

LSF SOM REMISSINSTANS

Arbetsgivare, fackförbund och andra offentliga organ, bl a Svenska Läkarförbundet, Socialstyrelsen, vänder sig till LSF i sina remissförfaranden, speciellt i frågor som gäller medicinsk dokumentation, journal- och arkivhantering, personal-, organisations-, löne- och anställningsfrågor samt utbildningsfrågor.

UTBILDNING

Sveriges Läkarsekreterarförbund (LSF) har alltsedan starten 1951 haft som ett av sina främsta mål att arbeta med utbildningsfrågor. Kraven på läkarsekreterarna har ökat i takt med utvecklingen inom hälso- och sjukvård som bl a medfört att dokumentationen kring patienten har ökat.

Yrket är relativt ungt, sedan 1920-talets början har vi beskrivningar om detta. Det fanns då ingen utbildning för läkarsekretare utan den enskilde fick själv skaffa sig de kunskaper och den erfarenhet som erfordrades för att kunna utföra den tidens medicinska dokumentation.

De första kurserna ägde rum 1953. Då arrangerades ett par 10-dagarskurser för redan yrkesverksamma sekreterare i SKTFs och TBVs regi. Påföljande år gjordes ytterligare försök med utbildning baserad på självstudier. Detta initierades av LSF-aktiva läkarsekreterare.

1955 påbörjade så Bar-Lock-institutet sin ettåriga utbildning. Denna utbildning pågick sedan fram till 1975.

Under 1955 tillsattes en kommitté för att mera övergripande se över utbildningsproblemet för läkarsekreterare. Ledamöter från Landstingsförbundet, Svenska Lasarettsläkarföreningen och LSF arbetade fram till mars 1958 och avgav då ett yttrande.

1956 startades en åtta veckors grundkurs vid yrkesskolan i Lund. Denna genomfördes sporadiskt på ytterligare några yrkesskolor i landet fram till 1964. Under den tiden tillkom 1962 1-terminsutbildningen, som sedan kom att gälla under många år framöver. Denna utbildning krävde förkunskaper i vissa ämnen, t ex kontorsutbildning, maskinskrivning och stenografi.

En kontinuerlig revidering av denna läroplan har skett under årens lopp, framför allt på initiativ av LSF. Formuleringar i läroplanen på ”god färdighet i maskinskrivning och stenografi” ansågs för svävande och ersattes av ”krav på 1-årig kontorsutbildning”. Senare infördes ämnet psykologi, latin döptes om till medicinsk terminolog, sjukdomslära ersatte den tidigare benämningen ”anatomi, fysiologi, sjukdomslära, mikrobiologi och hygien”.

Förändringar i sjukvårdsorganisationen, nya behandlingsmetoder och utvidgad medicinsk dokumentation föranledde en ytterligare översyn av utbildningen. 1968 initierade LSF ett behov av översyn genom en skrivelse till dåvarande Skolöverstyrelsen. Detta resulterade i en arbetsgrupp på Skolöverstyrelsen med representanter från bl a Landstingsförbundet, SKTF, LSF, Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen m fl som under många år framöver kom att arbeta med att få till stånd en ny läkarsekreterarutbildning.

Förändringar i skolsystemet med nya politiska ambitioner att forma bl a gymnasieskolan efter ett visst mönster bromsade delvis våra möjligheter till en ny och förlängd utbildning för läkarsekreterare. Yrkesgruppens önskemål rimmade dåligt med ambitionerna att få en bred basutbildning på gymnasieskolan som inte skulle göra eleverna till specialister alltför tidigt.

Arbetet låg så nere några år i mitten av 1970-talet, men togs upp igen i slutet av 1970-talet. Det ledde då fram till en försöksutbildning inom ramen för distributions- och kontorslinjen på gymnasieskolan. Andra läsåret på denna 2-åriga linje fick benämningen Vårdadministrativ gren och skulle leda fram till arbete inom såväl hälso- och sjukvård som socialtjänst och försäkringskassor. LSF varnade för att elevernas kunskaper inte skulle räcka till för att fullgöra tjänstgöring som läkarsekreterare. Dock fick LSF:s representanter inte gehör för detta utan försöksutbildning ägde rum under åren 1980-1982 på ett fåtal orter i landet.

Utvärdering skedde därefter och i skrivelse till utbildningsdepartementet i oktober 1982 fastslog Skolöverstyrelsen att utbildningen på DK-linjens vårdadministrativa gren inte gav eleverna kompetens att arbeta som läkarsekreterare.

Ånyo togs arbetet upp i gruppen på Skolöverstyrelsen och ganska snabbt ledde diskussionerna fram till förslaget till den nya utbildningen, Vårddokumentation. Försöksutbildning ägde rum 1983-1984 på åtta orter i landet. Parallellt skedde utbildning i landet enligt den gamla 1-terminsläroplanen. 1984 lades 1-terminsutbildningen ner och vårddokumentation finns sedan dess på ett antal orter i landet.

Läsåret 1989-1990 genomfördes en timreduktion på samtliga påbyggnadsutbildningar, vilket medförde att vårddokumentationsutbildningen skars ned från 35 veckotimmar till 30. Detta resulterade i att ämnet arbetspsykologi helt ströks från läroplanen liksom att några av de övriga ämnena fick färre lektionstimmar. LSF protesterade förgäves mot denna reduktion.

1991-1992 gjorde förbundet en enkät till landets samtliga landsting med frågor om grundutbildningen och eventuellt ändrade kunskapsutbildningskrav. De flesta landsting har svarat på enkäten och en sammanställning av svaren kommer att presenteras hösten 1992. Sammanställningen kommer att användas vid kontakter med Skolverket.

Parallellt med många års arbete kring grundutbildningen har diskussioner förts om en vidareutbildning för läkarsekreterare. I samband med försöket med en Vårdadministrativ gren på DK-linjen arbetades även fram en vidareutbildning för läkarsekreterare, Medicinsk dokumentation. Denna specialkurs inom gymnasieskolan vände sig till redan yrkesverksamma läkarsekreterare med arbetsledande uppgifter eller andra kvalificerade sekreteraruppgifter alternativt sekreterare som i framtiden tänkte sig att arbeta med dessa arbetsuppgifter.

Kursen arrangerades på ett par skolor i landet men fick tyvärr för litet elevunderlag för att kunna fortsätta. Det svikande underlaget berodde främst på landstingens ovilja att bereda läkarsekreterarna ekonomiska förutsättningar att genomgå utbildningen.

Medicinsk dokumentation ligger nu utanför Skolöverstyrelsens ansvarsområde, men utbildningen får arrangeras.

Vid samma tidpunkt började den nya grundutbildningen Vårddokumentation att ta form. Egentligen bildade den gamla 1-terminsutbildningen och Medicinsk dokumentation underlagför den nya grundutbildningen, som alltså numera är en s k påbyggnadsutbildning (tidigare högre specialkurs) inom gymnasieskolan.

På detta sätt kom Medicinsk dokumentation i fel ordning inom gymnasieskolan eftersom den är en specialkurs och har lägre inträdeskrav än grundutbildningen. Medicinsk dokumentation fick då mera karaktären av fortbildning för redan yrkesverksamma läkarsekreterare

Diskussionerna kring en vidareutbildning på högskolenivå har intensifierats under 1980-talet och kontakt har tagits med Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), vilket resulterat i en skrivelse till universitetsorterna och påpekat läkarsekreterarnas behov av vidareutbildning. LSF arbetar vidare med att påverka de olika universiteten att starta vidareutbildning för läkarsekreterare.

LSF KONGRESS

Under alla år har fortbildningsaktiviteter av olika slag skett runt om i landet. LSF anordnar sedan 1973 fortbildningsdagar i anslutning till förbundets årsmöte. LSF har sedan 1985 utökat denna verksamhet till att omfatta ytterligare fortbildningsdagar. Dessa är sedan några år tillbaka utökande med fortbildningsdagar speciellt riktade till läkarsekreterare inom företagshälsovård samt lärare vid Vårddokumentationskurserna.

FACKLIG VERKSAMHET

Läkarsekreterare kan vara organiserade i flera fackliga förbund. Inom landsting och kommun tillhör man SKTF medan läkarsekretare inom den privata sektorn och viss företagshälsovård kan vara organiserade i SIF, HTF, SKTF eller ST.

Från de privata och statliga sektorerna finns inget fackligt material att redovisa. Den statliga löneplanen för kontorspersonal används för läkarsekreterare inom det statliga området medan man inom den privata sektorn endast har befattningsnomenklatur för tjänstemän att tillgå.

Inom SKTF, där flertalet läkarsekreterare är organiserade, har man byggt upp ett mer omfattande system där läkarsekreterarnas intressen tillgodoses i bl a specialbestämmelse, BOL 18b.

På 1950-talet var den lägsta befattningen på ett kontor skrivbiträde i lönegrad (lgr) 6 (569 kronor). Därefter följde kontorsbiträde (636 kronor), kanslibiträde (730), kontorist (784 kronor) och kansliskrivare (842 kronor).

1956 överenskom Landstingsförbundet och SKTF om nya löneplaner. För kontorist 816 kronor krävdes arbetsledning på skrivcentral med minst 10 personer.

1957 tog man bort skrivbiträdesbefattningen i specialbestämmelsen och kontorsbiträde var den lägsta befattningen. Man lade nu arbetsledande funktioner på kanslibiträde. På läkarexpedition där två biträdesbefattningar för heltidstjänst fanns, torde normalt inrättas en befattning som kanslibiträde. Kontorist hade fortfarande arbetsledning med minst 10 personer anställda på skrivexpedition.

I 1960 års specialbestämmelse nämns för första gången yrkestiteln läkarsekreterare.

För anställning som läkarsekreterare grupp II fordrades antingen godkänt avgångsbetyg från i landstingets regi anordnad grundkurs om 11 veckor och teoretisk påbyggnadskurs eller godkänt avgångsbetyg från Bar Lock-institutets kurs för läkarsekreterare om två terminer.

1966-1968 har en del saker skett i tjänsteförteckningen. Beteckningen läkarsekreterare grupp I och II har utgått och i stället får man beteckningen kontorist/läkarsekreterare med befordringsgång från löneklass 7 efter genomgången läkarsekreterarkurs.

Förste kontorist/förste läkarsekretare med arbetsledning. Kontorsskrivare/expeditionsföreståndare med arbetsledning.

1970 är tjänsteförteckningen densamma.
1971 tar man bort beteckningen förste läkarsekreterare och inför ett nytt lönegradssystem.
1977 får läkarsekreterare ett eget LCT 18b.
Expeditionsföreståndare grupp A och B placeras i latitudlönegrader.
1979 inträffade inget speciellt förutom att expeditionsförestånadare gr A höjdes med en lönegrad. Under året 1980 uttogs vissa expeditionsföreståndare i strejk.
1981 införs lägstalön vid 20 år.

Beteckningen expeditionsföreståndare gr A och B har försvunnit. Klinikassistent har tillkommit till specialbestämmelsen och innefattar både expeditionsföreståndare, samordnare, klinikadministratör, skrivföreståndare etc. Stor hänsyn har tagits till de arbetsledande funktionerna.

1985 inrättas åter beteckningen 1:e läkarsekretare och läkarsekreterare i anställningsgrupp D. Efter angiven anställningstid erhålls personlig lönegradsplacering efter 12 månader och efter 36 månader.

1986 inrättas en ny löneplan B samt ett nytt lönesystem och ny specialbestämmelse.

1986 bjöd också på den hårdaste avtalsrörelsen hittills. Läkarsekreterarna hör till löneplan B (befattningar). Ett 10:e ålderstillägg införs vilket betyder att alla läkarsekreterare i slutlön som tillhörde den vanliga läkarsekreterarkategorin fick ytterligare ett ålderstillägg.

Det nya lönesystemet innebär att man inte längre förhandlar på tjänster utan för individer. Det lokala varvet finns kvar men heter nu lokala revisionsförhandlingar. I lokala varv är alla läkarsekreterarbefattningar lokalt förhandlingsbara. Man närmar sig på detta vis den privata sidans lönesystem.

Arbetstagaren kommer t ex överens med arbetsgivaren om lön vid nyanställning.

1988 den 29 april tecknades ett tvåårigt avtal mellan SKTF och Kommun- och Landstingsförbundet.

1990: Riktade åtgärder till kontorspersonal, dit ex telefonisterna hör. Tandsköterskor, tandvårdsbiträden samt läkarsekreterare gav 1,3 procent av 3 procent.

Under 1991 och 1992 stagnerade avtalsrörelsen på grund av Rehnbergavtalet.

RIKSSEKTIONEN FÖR FÖRETAGSHÄLSOVÅRD

Arbetsgruppen för företagshälsovård bildades i samband med LSF:s studiedag och årsmöte i Göteborg 1982, då en särskild studiedag för FHV-sekreterare arrangerades. Arbetsgruppen bildades på demokratisk väg på initiativ av företagsläkarsekreterarna själva. Vid LSF:s årsmöte 1983 bildades Rikssektionen för företagshälsovården inom LSF med en interimsstyrelse.

Målsättning

Rikssektionen har som målsättning att

• arbeta med frågor som är speciella för företagshälsovård
• arbeta med vidareutbildning och fortbildning
• arbeta med arrangemang kring studiedagar
• hålla kontakt med regionala och lokala föreningar/arbetsgrupper
• rekrytera nya medlemmar till rikssektionen för företagshälsovård

Medlemskap i Rikssektionen för företagshälsovård förutsätter medlemskap i Sveriges Läkarsekreterarförbund.

RIKSSEKTIONEN FÖR LÄRARE

Lärarsektionen bildades i maj 1984. Medlemmar är lärare som undervisar vid ordinarie läkarsekreterarutbildningar vid gymnasieskolor och KomVux-enheter i landet.

Medlem i lärarsektionen kan varje LSF-medlem bli som är behörig lärare eller utbildad läkarsekreterare med yrkeserfarenhet och som undervisar i kursen Vårddokumentation.

Lärarsektionen skall verka för ökad kontakt mellan medlemmarna och verka för utbyte av yrkesintressen samt ge medlemmarna möjligheter till utveckling och ökad kompetens, bl a genom att arrangera fortbildningskurser och att sprida information angående förändringar och nyheter inom hälso- och sjukvården.

Sektionen verkar också för att i landet få enhetligt undervisningsmaterial och därmed en mera likartad bedömning av kursdeltagarnas inhämtade kunskaper.

RIKSSEKTIONER, LÄNS- OCH LOKALAVDELNINGAR, LSF:s FRAMTIDA STYRKA

Frågan om lokala föreningar av LSF väcktes redan 1974. 1977 tillsattes en arbetsgrupp för att utreda om och hur lokala föreningar skulle kunna organiseras.

Till årsmötet 1978 kom arbetsgruppen med ett förslag till bildande av lokala föreningar av LSF i form av länsavdelningar.

Ett av motiven var att i och med MBL:s (Medbestämmandelagen) genomförande mycket större krav ställs på arbetstagare att engagera sig i arbetsmiljö-, anställnings- och lönefrågor. Även om den fackliga organisationen är förhandlingspart behövs vid överläggningar och förhandlingar sakkunnigt folk att tillgå.

Fördelarna med läns/lokalavdelningar

- Man plockar upp alla kollegor som är spridda i länet och inte sitter centralt placerad
- Riksomfattande enhetliga förändringar av vikt för yrkeskåren kan åstadkommas
- Utbildningsfrågor som ligger i tiden
- Påverka löne-, anställnings- samt arbetsmiljöfrågor
- Öka antalet medlemmar i LSF vilket ger ökad styrka och slagkraft åt förbundet

Med anledning av arbetsgruppens förslag och inkomna synpunkter från medlemmarna framlade LSF:s styrelse beslutsförslag inför årsmötet 1979 gällande organisation, stadgar och ekonomi för länsavdelningar.

Sammanfattning av förslaget

Länsavdelningar skall omfatta kontorspersonal med arbetsuppgifter inom den medicinska dokumentationen vid alla sjukvårdsinrättningar i länet, privata läkarmottagningar, företagshälsovård, läkemedelsföretag, läkarsekreterarkursernas lärare.

Stadgarna skall vara gemensamma för hela landet. Medlemskap i länsavdelning förutsätter medlemskap i riksförbundet LSF. Medlemsavgift i länsavdelning beslutas och uttas av densamma. Styrelsens sammansättning bör vara representativt vald med hänsyn till medlemsstrukturen och de olika verksamhetsområdena.

LSF-ombudsverksamheten organiseras av länsavdelningen och innefattar ett huvudombud i varje län, vilken även bör handha LSF-ombudsverksamheten på de mindre arbetsplatserna i länet.

I övrigt bör ett LSF-ombud finnas på var 25:e medlem på de större arbetsplatserna.

Kommunikationerna mellan riksförbundet och länsavdelningarna är av stor betydelse och ett sätt att uppnå sådan är att man delger varandra styrelseprotokoll. Ärendena av riksomfattande betydelse för yrkeskåren hänskjuts till LSF:s styrelse för handläggning.

Det är medlemmarna i respektive län som startar den lokala verksamheten helt frivilligt, exempelvis i form av arbetsgrupper och sektioner av olika slag. Hjälp vid lokala introduktionsmöten kan ges från LSF:s styrelsemedlemmar, som gärna ställer upp med information om förbundets verksamhet och målsättning.

Målsättning

Målsättningen är att sekreterarna ute i landet bildar länsavdelningar.

Lokala klubbar, arbetsgrupper och FHV-avdelningar har startat verksamhet på ett flertal orter i landet.

Denna utveckling ledde till att Läkarsekreterarnas förening vid årsmötet i Boden 1983 beslutade att ändra namn till Sveriges Läkarsekreterarförbund

NÄR BILDADES RIKSSEKTIONERNA, LÄNS- OCH LOKALAVDELNINGARNA?

Rikssektionen för Företagshälsovård 1983
Rikssektionen för lärare 1984
Blekinge länsavdelning
Dalarna länsavdelning 1990
Gotland länsavdelning
Göteborg länsavdelning 1985-05-22
Halmstad lokalavdelning 1991-04-09
Helsingborgs lokalavdelning 1988-03-02
Jönköping-Optimus länsavdelning 1989-03
Kronoberg länsavdelning 1987-05-25
Landskrona lokalavdelning 1991-03-13
Lund lokalavdelning 1987-10-08
Malmö lokalavdelning
Medelpad lokalavdelning 1992-09-01
Norrbotten-Åkerbäret lokalavdelning 1989
Skaraborg länsavdelning 1990-01-17
Sollefteå lokalavdelning 1990
Stockholm länsavdelning 1968-08-29
Uppsala länsavdelning 1968-08-29
Västerbotten länsavdelning
Västmanland länsavdelning
Ystad-Trelleborg lokalavdelning
Örebro lokalavdelning 1977-02-02
Örnsköldsvik 1991-01-17

TIDSKRIFTEN LÄKARSEKRETERAREN

Läkarsekreteraren utkom med sitt första nummer 1964. Tidigare hade man endast haft ett medlemsblad på en eller två stencilerade sidor med lediga tjänster och meddelanden från LSF och SKTF.

Tidskriften betalas via medlemsavgifterna, prenumerationer och annonser.

Från nummer 1 1992 har ett försök gjorts med förnyelse av tidskriften. Formatet har ändrats från A5 till A4, och tidskriften har fått ett helt nytt ”ansikte”. Då den tidigare redaktören gick i pension anställdes en journalist som redaktör för Läkarsekreteraren, och redaktionskommittén togs därför bort.

Tidskriften är den viktigaste länken mellan medlemmarna och förbundsstyrelsen, varför det är viktigt att nå ut till alla läkarsekreterare i landet. Detta skall ske genom att stimulera medlemmarna till att ställa upp i intervjuer, skriva artiklar och debattinlägg. Hans Nyman, Svenska Språknämnden medverkar regelbundet med artiklar i språkfrågor.